Då va de dags för steg 2, min första kärlek.
Ja de vet nog alla vem de va/är.
Mikael Lundén, även kallad den dryga Västervikaren.

Det hela började med att jag satt på en hemsida som heter empty.com.
De är en sida lik alla andra sidor, du blev vän med folk, pratade med folk osv.
Vi började prata, han skrev till mig, vi hade en gemensam vän.
Richard hade jag känt ett tag, vilket sen visade sig vara Mickes barndomsvän.
Richard hade pratat gott om mig o minns jag inte helt fel va de Micke som tog kontakt.

Vi pratade i princip varje dag, konversationerna på empty gick över till sms.
Efter ett par månaders smsande så bestämde vi att vi skulle ringa varandra.
Jag minns det så väl, sinnessjukt. Jag ringde, jag va såå nervös.
Jag harklade mig o övade flera gånger på vafan jag skulle säga.
De gick signaler o i andra änden svarade en söt liten röst.
Vi sa inte så mycket vad jag kan minnas, eller jag pratade väl mest.
Jag har en tendens till att prata väldigt mycket, speciellt när jag är nervös.
När vi pratat klart o vi lagt på så bara skrek jag, helt toookig blev jag.
Skakade o gapade o de kändes heeelt freaky.

Därefter bestämde vi att vi skulle ses.
Nu när jag tittar på bilder hur jag såg ut när vi sågs.
När jag ser bilder hur jag såg ut o att Micke gillade de.
De är fan sinnessjukt. Här har ni lite smakprov!
Jag menar, hårfärgen? Klädstilen? Jag dör :P



Jag tog bussen iallafall, för första gången i mitt liv åt fel riktning.
Åkte mot Västervik o han skulle möta mig vid resecentrum.
Jag sprang på bussen toa tusen gånger o sminka mig o härja.
Kollade mig i håret, kollade nog sönder den där jävla spegeln.
Jag va framme, fick panik, hjärtat stannade typ.
Jag gick av o väntade, men där stod ingen Micke.
Tankarna for runt o jag tänkte att jag blivit blåst.
Men sen fick jag sms att han va lite sen, men påväg.
Då tänkte jag att de hade fan varit bättre om jag blivit blåst.

Första kärleksbilden på mig o Mickelito. Så lycklig o liten!



Han kom, o herregud så NERVOSITETUS jag va.
Men de gick bra, hjärtat slog o jag levde.
Vi tog stadsbussen hem till honom.
Spenderade en helg där, o jag tror de va bästa helgen i mitt liv.
Vi fortsatte träffas ett tag. Jag va mest där i början tror jag.
Efter ett par månader blev vi tillsammans, o jag va så kär.
Jag va 15 år när vi träffades o vi blev ihop (1 april) o därefter blev jag 16 år.

Dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick, åren gick.
Rätt som de va hade vi firat 1 år, 2 år, 3 år, 4 år.
Sen i slutet där blev de massa härj som jag inte behöver gå in på.
Mycket tror jag också har att göra med att vi helt enkelt växte ifrån varandra.
Herregud vi va bara BARN när vi blev ihop, o tillbringa så många år med någon.
Ja menar, när man knappt levt livet. Inte konstigt de blir kaos i fabriken då.
Men vi firade iallafall 5 år tillsammans sen va de the end på riktigt.
Vi kämpade verkligen, in i de sista, för vi ville ju inget hellre än att vara med varandra.
Men när båda två insåg att de faktiskt inte fungerade så va de bara att acceptera läget.

Läget idag är helt okej. Jag har träffat andra, Micke har träffat andra.
De va som jag sa när de tog slut "De kommer bli vi igen, men när vet man aldrig".
Jag har varit med om allt i hans liv, han har varit med om allt i mitt liv.

Så, den som lever får se!