Just nu finner jag faktiskt inga ord.
Jag sitter här, kollar ut genom fönstret.
Ögonen är fyllda med tårar som är påväg ner mot min kind.
Men vad betyder egentligen tårarna? Varför gråter jag?
När saker o ting händer som jag innerst inne visste från början skulle ske.
Ja, säg mig, jag vet inte ens själv vem jag är längre.
Om jag inte vet själv, hur ska någon annan då veta?

Jag ville o hoppades att något nytt skulle skapas.
Allt skulle rivas, något fint skulle växa.

Att skapa tillit o respekt är inte de lättaste.
Men inte blir de hellre lättare att bygga upp den igen.
En gång sviken, alltid sviken känner jag.
Hur ska jag någonsin kunna bygga upp de där igen?
Jag tänker på framtiden, jag mår illa.
För just nu ser jag ingen framtid med något.
Va skönt de hade fått va o bara få ligga i sin säng.
Ligga där, o inte behöva tänka på någonting.
Bara få hoppas, att en dag är allt bra.
Men tyvärr fungerar de inte så.

Allt hade varit så mycket lättare om de hade varit annorlunda.
Nu orkar jag inte skriva mer.

Dom hos dig hoppas.
Dom hos mig hoppas.
Jag hoppas, eller?
Kan åtminstone skriva att jag hoppades.
För nu finns det snart inget kvar.
Borta med vinden, långt långt där borta.

Jag avslutar

"Men det blir nog kanske ni till slut i alla fall tror jag."

Mauro Scocco - Jag Saknar Oss